Hem

EN KOSMISK DIKT TILL STATUS LIMBUS
Av: Peter Nilson

Vem anade att det fanns en sådan dag i tiden?
Vore jag Ikaros skulle jag bygga vingar av solens ljus.
Hade jag varit bland de döda skulle jag ha ropat stjärnor och gudar till mig.

Vi har sett så många dagar,
vi har rest så många pyramider av skuggor och elände,
och plötsligt öppnar sig rymden som när moln glider undan,
Någon skriver ett tecken av rök.
En sol brinner i träden.
En vind blåser igenom oss: kosmiska partiklar,
fladdrande kraftfält, en viskning från gudarna.
Vintergator, stjärnstoft, rymdljus,
de flygande årmiljarderna, värmen av skapelsens eld.
Just här. i den häpna vind som är trädens,
gräsets, alla de dödas andedräkt hemma på jorden. Hemma vid en kust mot intigheten.

Vindsus och vågstänk, solrök och fågelvingar.
Du bor i den tommaste tomhet.
Du är själv hägring och tomrum
ett ögonblick bland alla miljarder år
som gudar spillde ut längs en av vägarna mot evigheten.

Men rymden hänger full med dagar och stjärnor.
Vi lever på en kontinent sammansatt av tomrum
där vinden driver undan skapelsens brandrök,
och vi kan inte räkna solarna.
Tid rinner förbi.
Tid driver i strimmor av rök – under himlen

Kanske känner du vinden genom Vintergatan,
från de befolkade världarna.
Många vindar drar genom universum I nu och alltid.
Solvindar, stjärnvindar.
Mörka plasmavindar som blåser genom galaxernas natt.

Larmande vindar från ingenstans till ingenting,
genom rymd där stjärnor andas ljus och mörker, glömska och mörker.
Vindar drar över vattnet,
genom världarna, över ansikten och hud i alla vintergator kanske i alla universa
från ingenstans till ingenting.
En stund hägrade dag i den tomma, kosmiska natten.

Stjärnor brinner, vintergator spinner sina solars ljus
i det mörkaste mörker. Men snart är det över.
Snart lyfter himlen, och solen stiger ner för att förbränna oss.

Hav kokar bort, berg vittrar ner,
luft glöder av förintelse, fåglar förvandlas till meteorer.
Snart dör vinden.

Så skingras all rök som gudarna spred
medan de skapade världarna. Minns någon att vi fanns,
att en sol lyste över oss en sekund i evigheten?

Stjärnrök, solvindar, de mörka eldarna,
tomrum efter krossad materia.
Du och jag under solen,
vid ett rastställe i rymdens natt Vi är vind och rymd, mörker och tomrum

Vi är tecken i molnen,
vi är rök som någon av gudarna skingrar med sitt finger.
Kanske är vi ingenting.
Kanske är vi gudarna som skapar världen.

 

 

Comments are closed.